onsdag 12 augusti 2015

***




Bilden väcker medkänsla, minnen men även känslan av nuet hos mig. Denna lilla ficka som kryper ihop
Jag vet hur det är att vara liten, ensam och utsatt. Jag vet hur det är att växa upp och vara utan. Hur det är att hitta styrkan och modet att fortsätta växa. Men oavsett hur stark och modig jag än var finns saknaden av någon.
I saknaden av någon blir man ofta udda…det sker på många olika sätt…men udda som lika gärna kan vara att man syns väldigt mycket eller ingenting. Och framförallt så känner man sig själv som udda och ensam.
Som ensam utvecklade jag en hel del försvar och en hel del styrkor. Styrkor jag lärde mig att använda för att överleva.
Jag är glad för mina styrkor och jag är ledsen över att de finns. För styrkorna innebär en förmåga att bära. Bära erfarenheter ensam, utan att dela. Och det är en tung börda att bära ensam. Allrahelst när jag fått vara stark så länge - även som vuxen för att överleva. Det blir många år!.
Även idag får jag upplevelsen av att jag önskar att jag var liten och kunde krypa ihop i en mammas famn. Att det inte är jag som behöver konfrontera och vara stark. Att det är jag som blir vaggad. Även idag är jag ensam och udda. Och det gör fruktansvärt ont i själen. Ingenting som är självvalt.
Men jag är jag, på gott och på ont. Den som verkligen ser mig ser också det. Ser att jag är vuxen men också liten ibland, ser att jag är stark när jag skulle behöva vara svag och tvärtom.

7 kommentarer:


  1. Så fint skrivet, fina pärlan...

    Alla har vi nog barnet i oss, att ta sig tid att stanna upp och krama om det och tala om att allt blir okej är nog väldigt viktigt.

    Att våga vara liten är att fint och ödmjukt.

    Kram ♥

    SvaraRadera
  2. Jätte fint skrivet.
    Vi behöver nog alla få krypa upp i en varm famn då och då för att känna oss älskade och omhändertagna.
    Och jag önskar att alla fick göra det när behovet finns.
    Min famn är öppen för dig och alla som behöver! :)
    I alla fall på avstånd. Men det är ju inte alls samma sak vet jag. Men hoppas att den värmer lite grann i alla fall! ❤️
    Kram!!!

    SvaraRadera
  3. Jag undrar om det faktiskt inte är så att vi allihop bär på en längtan efter att få vara små. Att vi allihop vill bli vaggade i en stor famn. Jag gör det i alla fall. Jag fick bli vuxen och mamma åt min mamma alltför tidigt. Det gör en både stark och svag på samma gång. Som du säger, man kan bära oerhört mycket utan att någon märker det på en. Samtidigt som man bara vill bryta ihop och vara liten och sårbar. Ja, man blir udda. Jag är också udda och ensam. Glad att jag har sambon som också är udda och ensam. Nu är vi det tillsammans åtminstone. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Även om vi haft olika upplevelser så har det lett till mer eller mindre samma resultat. Jättestor kram! <3

    SvaraRadera
  4. Så bra du skriver och beskriver, du har ordets gåva att uttrycka dig och dina känslor. Skriv mera!
    Mina tankar går till min uppväxt. Den var trygg och fin och jag fick många kramar. Men jag blev föräldralös relativt tidigt, medans jag ff hade fyra små barn hemma och blev plötsligt äldst i min gren, hade inga syskon.
    Där fick jag växa fort och kände att jag inte fick vara någons barn, fick lätt till gråt, hade nog velat bli vaggad. Samtidigt som jag skulle vara stark med mina barn.
    Tror att många vill bli vaggade ibland, få en kram, en hand som stryker på en. Och inte minst då man blivit riktigt gammal.
    Kram ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  5. Du skriver så ärligt och fint direkt hämtat från hjärtat.
    Känslofyllt och berörande.
    Kram❤

    SvaraRadera
  6. Blir rörd & berörd i ♡-at.......
    /Kramas

    SvaraRadera