onsdag 17 februari 2016

Knivar i ryggen



 Usch idag verkar det bli en sån där kämpar dag, ont i huvudet, nacke och axlar så det bara sjunger om det - känns som knivar i ryggen och ingen sömn fick jag heller inatt..Någon kaffelust har jag för den delen inte heller,

Barnbarnet är överaktivt också Så är det alla dagar. Hon stiger upp och sätter igång direkt.
Hon är ständigt i rörelse, klänger, klättrar och utsätter sig själv för fara. Är högljudd och aldrig tyst en minut. Hon är mycket besvärlig att lägga i säng också. Hon skriker, och slänger vilt omkring sig, river sönder, sparkar sönder saker (ligger aldrig kvar i sängen) springer runt och gör narr av det jag säger och såhär är det i timmar innan det blir tyst från henne. Aldrig en enda dag kan hon somna eller bara ligga tyst och snällt kvar i sängen...
En och annan gliring får jag av henne när hon slänger ur sig verbala fula ord.  Självklart kan treåringar vara fula i munnen det är helt naturligt i den åldern, men denna lilla tjej tycks det bara komma grodor ur munnen. Sällan har hon något snällt att säga....
Är man utomhus med henne blir hon arg och skriker och verkligen testar ens gränser när hon inte får som hon vill. Även om hon har rasat av sig ute så har hon ändå lika mycket energi inomhus. Det tar liksom aldrig slut.

Det börjar faktiskt vara ganska nedbrytande och oerhört slitsamt att dagligen umgås/ ta hand om mitt barnbarn. Ha mitt barnbarn och( min vuxna dotter) under samma tak.

  Får jag skriva så ?

 Jag tycker ju inte sämre om mitt barnbarn bara för att hon är extremt hyperaktiv, men jag tror vi behöver ett "långt " break från varandra.. Jag får dessutom allt mindre och mindre tid till mig själv - att ta hand om mig och till det jag vill göra.
Men någon lägenhet har inte dottern lyckats få tag på ännu... Lägenheterna går i första hand till flyktingarna... så säger dem i denna kommun... Flyktingarna behöver inte stå i kö för en lägenhet.

Min dotter (barnbarnets mamma) studerar på dagarna, hon läser in några ämnen så att hon ska få en gymnasiekompetens. Men även då hon inte går skolan försöker hon hålla sig borta för att slippa hennes dotters överaktivitet.
Dagisplats har sökts i den här kommunen sen min dotter kom tillbaka från den andra staden hon hade fått jobb i hösten 2015 men som hon avslutade i December 2015 då det blev för mycket för henne.
Besked om dagisplats/förskoleplats när det söktes på nytt här i staden var att barnbarnet får stå i kö tills en plats öppnar sig... Det är i första hand flyktingbarnen som får gå före i kön... Så länge det är på detta viset att flyktingbarnen behöver platser finns det ingenting som heter förtur till förskoleplats för svenska barn om man börjar jobba eller studera.

Min äldste son var mycket hyperaktiv som barn. Och mitt barnbarn påminner mycket om hans energi.
Jag minns att jag sa till läkaren när sonen var barn  att jag trodde att min son hade ADHD men på vårdcentralen tog inte läkaren notis alls till vad jag sa....

Att ta hand om min äldste son med hans hyperaktivitet tog b.l.a knäcken på mig minst sagt. Ingen i släkten lyssnade på mig när jag sa att jag behövde avlastning, inte ens kommunen...

Min son växte upp till en redig son trots allt som var runt och omkring oss på den tiden....

För några år sedan tog min son självmant kontakt med en läkare som remitterade honom vidare till en psykolog som i sin tur startade en utredning... Utredningen kom fram till att min äldste son hade ADHD/Autism.
Jag hade rätt i mina misstankar! Och tänk ändå om en utredning hade gjorts på pojken när han var barn - kanske, kanske hade det blivit en aning lättare för både mig och sonen...

Mina två yngsta barn har varit otroligt lätthanterliga och har absolut inga tecken på att ha ADHD eller dylikt. Däremot undrar jag lite smått om inte min vuxna dotter har en släng av ADD.?
Hon vill inte göra en utredning om så är fallet eller inte... Hon slår bort det hela om det kommer på tal.

Ja nu blev det visst ett längre inlägg och ett inlägg om nåt helt annat än vad jag hade tänk från början...  Men så kan det ju bli ibland..

3 kommentarer:

  1. Du har en svårhanterlig situation i ditt hem just nu.
    Jag förstår att det tär att ha en hyperaktiv treåring med egen vilja, hon verkar inte vara så lätt att hantera heller.
    Och så känns det som din äldsta dotter, flickans mamma, inte vill ta det ansvar över dottern som hon borde.
    Och mitt i allt detta ska du försöka klara dig själv och se till dina egna behov, det tycks inte fungera så bra.
    Jag känner med dig fina du!
    Finns väl inget jag egentligen kan skriva som gör någon skillnad för dig men det är bra att du skriver av dig i såna lägen.
    Bara det kan kännas skönt!

    Varm Kram

    SvaraRadera
  2. Jag lider med dig, när jag läser dina rader, för det där är inte naturligt. Inte ska mormor ha hela vårdnaden om en treåring, när mamman gör annat och ni bor under samma tak.
    Tänker tillbaka på min mammatid. Ett av mina fyra barn var en tid hyperaktivt. Men, jag var då "bara" runt 35 år.
    Du behöver extra omtanke och många kramar ♥ ♥ några råd, har jag inte.

    SvaraRadera

  3. Situationen är ohållbar i längden och nu har du haft det så här länge. Tänk om du bara en dag lägger av och inte ens klarar ta hand om dig själv? Jag kan inte ens föreställa mig hur du hänger med efter allt som varit. Själv skulle jag aldrig orkat med inte ens en dag. Snälla du be om hjälp innan det är för sent, vet att det känns som ingen hjälp finns men om du skriker högt nog så MÅSTE de hjälpa dig.

    Stor kram på dig ♥

    SvaraRadera