fredag 6 november 2015

Livet suger...

Urk... Kaffet smakar inte gott idag... Vad är fel?

Finns hur mycket tankar som helst som färdas genom en hjärna. Fy fasen vad det nästan ryker ur mina öron.
Försöker verkligen tänka ut bästa lösningen för mig och mitt fortsatta liv...

Från och med Måndag kommer jag och mina hemmavarande barn att ha mitt barnbarn boende hos oss på obestämd tid.
Min dotter flyttade glad i hågen i våras till en annan ort. Och för två månader sedan flyttade hon nedstämd och helt förstörd hem igen... Bostadslös var hon och ingen förskoleplats hade hon när hon flyttade eller snarare flydde tillbaka hem igen efter misshandel från hennes nya kille ...Hon och hennes dotter " mitt  barnbarnet"har bott hos mig och mina hemmavarande barn sedan dess...
 För några veckor sedan miste min dotter sitt ofödda barn . Det har varit allt annat än glädje från min dotter.. Men för några dagar sedan fick dottern ett glädjebesked. Hon hade fått fast jobb men på en annan ort....Jobbet kom från ingenstans, helt oförhappandes...Förövrigt i samma stad som mitt barnbarns pappa och där hans släkt bor...
Dottern har haft många diskussioner genom åren med sitt barns pappa - att han ska engagera sig i sin dotter för det är någonting han aldrig har velat... att ta ansvar för sitt barn... Han vill inte umgås med henne på tu man hand.
Min dotter som nu saknar förskoleplats på den nya orten där jobbet finns och i väntan på att en plats i en förskola/dagis blir ledig tycker min dotter och även jag att mitt barnbarns pappa skulle kunna ta hand om sin flicka, att börja umgås med henne på dagtid nu när min dotter flyttar ner till hans stad. Han går ju ändå bara hemma i sin lägenhet på dagarna... Sjukskriven är han och det är hans eget val för han är arbetsför men han vill inte ut i arbete utan tycker att det är livet (bekvämare) att få vara sjukskriven. låter knasigt men så är det. Han är livrädd för att behöva gå till ett arbete...
 (Sjukskriven har han varit under många år)

Hur fel kan det vara att umgås/ lära känna sitt barn under tiden hennes mamma jobbar kan man tycka? Passa på liksom när det kommer en chans men, men,,, han vägrar i sten... Han vill inte... Han delegerar ansvaret vidare till mig...
Det blir alltid jag som i slutändan får ta hand om flickan... Så har det varit under dessa tre år som lillan har funnits...

. Ingen av pappans släkt ( förutom hennes farmor som ibland men ändå väldigt sällan vill träffa sitt barnbarn) men ingen av de övriga släkten på pappans sida vill engagera sig i flickan...

Själv undrar jag hur jag ska orka ha barnbarnet hos mig på obestämd tid när jag b.l.a har en  Mental uttröttbarhet som övermannar mig i tid och otid och jag dessutom har andra psykiska och fysiska krämpor att hantera dagligen med .. När jag gör saker och ting brukar det bli att jag gör det av ren viljestyrka för att inte ramla ihop av ren pur utmattning.

Jag tycker ju inte sämre om mitt barnbarn för att jag är i det skick jag är... På något sätt som alla andra gånger så kommer jag att klara av det även om.....Ja det får bli som det blir...

Jag har i alla fall fått avboka en massa saker på obestämd tid som jag egentligen skulle ha behövt gå på men inte kan då jag har en liten att ta hand om och då jag ej kan ha med mig en liten på dessa möten utan att det ska bli gnäll osv...


 

8 kommentarer :

  1. Nej men oj en sådan sits du hamnat i.
    Förstår att du är förtretad på pappan som inte vill engagera sig i sin dotter.
    Å att du nu får dra det lasset ensam när du mår som du gör.
    Det låter riktigt tufft men vad gör vi inte för våra barn!
    Ha nu en skön dag!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag blir så bedrövad då jag läser om hur vissa personer är och får vara. Varför ska samhället ta hand om en helt arbetsför man som bara "inte vill jobba", det är ett grundfel och det värsta är att det finns flera. Våra skatter kan inte räcka till allt. Barn, sjuka och de som inte klarar av sig själva måste få hjälp i första hand.
    Du är helt suveränt duktig som orkar ta hand om allt fast du själv är dålig. Varför är livet så orättvist kan man undra?
    Fint att dina barn och barnbarn har dig.
    Sköt om dig själv också.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  3. Det låter tufft!! Men tur för flickebarnet att hon har en mormor som bryr sig ♥
    Kram

    SvaraRadera

  4. Men jisses kära du. På obestämd tid? Hur skall du orka?
    Jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva för själv skulle detta vara en totalt omöjlig sits för mig.
    Massa kärlek och en stor jättekram ♥

    SvaraRadera
  5. Hjälp, kände jag bara, när jag läste här!
    Först och främst, för att du ska orka hjälpa allt och alla, måste du vara stark själv. Och detta är ett frågetecken, om det blir under lång tid. Men så kan det ju inte fortgå?
    Pappan, helt underligt. Får man verkligen idag "bara gå sjukskriven", jag undrar jag. Ingen bra inställning att ge uppväxande barn, tråkigt.
    Ljus och kärlek och varm kram till dig ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  6. Vilket kaos! Ta hjälp, och ställ krav på din dotter, det är hon som är mamma till ditt barnbarn och inte du, dvs ansvaret ligger hos henne. Och rätt till barnomsorg har man, när man får ett arbete. Vid flytt till annan kommun får man dessutom förtur. Var rädd om dig❤️

    SvaraRadera
  7. Det där lät ju jättejobbigt. Tur att du finns. Att du ställer så bra upp som du gör..

    En varm kram till dig.❤

    SvaraRadera
  8. Snälla du, det gör ont i mig när jag läser hur ert liv ser ut just nu. Det är orimligt att du med allt ditt egna, ska bära det tyngsta oket. Du ska respektera dig själv, du har bara ett liv. Enkelt att säga men jag vet, det är lättare sagt än gjort.
    Dottern borde kontakta familjerätten.
    En stor styrkekram till dig från mig

    SvaraRadera