onsdag 13 april 2016

Jag vet inte!


Jag lyckas inte leva som jag lär. Att vara svag, att svag är det nya starka. Allt sådant jag försökt leva efter.

Just nu. Är det svart och mörk inuti. En mörk känsla av tomhet. Men ingen tittar ju inuti ett mjölkpaket heller… Då syns bara en ljus och tilltalande förpackning, och en ljus, närande dryck som kan förtäras. Om det möglar på pappersväggarna, syns det  inte utan närmare granskning…. Kanske.

Känslan av mig själv, är tärande, långt mer, än närande. Jag söker vägen framåt. Meningen med alltet. Meningen med självet.

Och allt i hopkoket av förväntningarna på den totala tacksamheten. Över livet. Jag hittar de små tingens tacksamhet. Absolut. Allt där emellan. Vet hur bra jag ändå har det, och därmed inte bör sjunga klagosången.

Men i förväntningarna, tystnade orden också. I en känsla av skam för att inte lyckas vara, ja stark, är väl vad alla kallar det. För när svärtan målar de inre rummen, är de ljusa, glada färgerna svåra att måla orden och meningarna med.  Har varit rejält under isen både fysiskt och psykiskt under flertal år.  Och den galna tröttheten som belägrat mig.

Jag vet inte.

Söker  energi . Vägarna framåt bland knotiga, vindpinade björkar. Ljuset i den snö som fortfarande ligger kvar och kraften i en strålande sol. Försiktigt byggande av mig själv igen.

Tungt går det. Ledsamt att inse hur mycket kroppen och knoppen faktiskt tagit stryk av allt.
 Allt det slår en brutalt såhär.

Man samlar ihop, kapslar in kraft.

Tja, vem vet. Kanske ljuset någon gång strålar in i mitt bröst och hjärta igen?

Jag tvivlar dock! Det mörka har pågått alldeles för många år - ja faktiskt hela mitt liv.

Det tär enormt på en, att ha blivit utsatt, ansatt, utfryst,(milda uttryck) - Varit ett barn som dagligen fick utstå mobbing. Verbal som fysisk misshandel av det grövsta.

Dagligen!

 Hela grundskolan pågick detta helvete.
Sen fortsatte helvetet...

Trodde detta var min lott i livet.

 Att vara en slagpåse för andra.

Blev en slagen dam, en kvinna utsatt för en mans våld. Tjugotvå är av daglig fysisk som verbal misshandel.

Kroppen är utsliten/skadad - jag är utsliten och skadad tack vare alla dessa år av psykisk och fysisk terror.

 Tack bloggen.! För idag.

Och därefter. Är jag redo för det öronbedövande rövardottervrålet. Över stock och sten, fjäll och hav, bäckar och forsar.

Såklart!

8 kommentarer :

  1. Jag tror vi är många som känner igen oss i det du skriver, somliga kanske bara bitar av det, andra det mesta.

    Varm Kram till dig!

    SvaraRadera
  2. Du har sagt alla orden, jag sitter här och nickar med, läser, du har en enorm uttrycksförmåga, överlevnadsinstinkt.

    Finaste bloggvän, varm kram ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  3. Kanske kan en väg vara att du skriver av dig, för du har verkligen ordets gåva. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Du har en fantastisk förmåga att uttrycka det du vill säga på ett sätt som är lätt att ta till sig.

    En annan sak jag tänker på är att ju mer andra människor bara ser den ljusa utsidan på mjölkkartongen, desto mörkare och svartare blir det inuti. Och förväntningarna - både andras och egna - på att man ska känna tacksamhet, må bättre, komma framåt osv blir till tunga krav som skaver och tär. Jag tycker det har vänt lite för mig nu när jag går i terapi och får prata om allt det tunga; jag får gråta, och när jag fått överblick över mitt liv kan jag se på mig själv med mer empati, och det känns som om jag lättat flera kilo.

    Vill du så får du gärna skriva av dig till mig.

    Stor kram, kära vän <3 <3 <3

    SvaraRadera
  4. Hej vännen.
    Vet inte vart jag ska börja....Eller hur jag ska kommentera. Det jag förstår ÄR att du har fått stått ut med mycket i livet.
    Mobbning och själatortyr är fruktansvärda ingrepp i en annan människas själ. Hur läker man den....själen alltso. Men kanske som du? Man skriver ner alla sina känslor.....man tittar på dem.
    Jag kommer själv ihåg hur en tjej på skolan retade mig då jag gick i skolan. Jag var mager, platt och jag hade alltid fel strumpor på mig. Hon var en mobbare. Dessutom var jag fruktansvärt blyg. Försvarade mig alldrig. Inget skinn på näsan alls. Det här jag i dag. Jag är värd....Jag är jag. Ingen ska få trampa på mig. Då ryter jag till som ett lejon. Det är synd om de som mobbar....det är dom som har en lång väg i livet att gå . En väg till att bli en bättre människa.
    Elaka ord...Elaka nättroll....Elaka tankar....allt som är elakt får man ta avstånd från.
    Du är ju en otroligt fin människa som ska vara stolt över dig själv. Du är klok. Du är vacker....en människa med vackra snälla tankar blir åxo vacker. Det lyser om dom.

    Nä usch som jag babblar och går an. Men ibland blir det så. Tankar svävar iväg.

    Ta hand om dig nu. Gläds åt solen...dagen...och du....det är en styrka att vara som du, och utrycka dig sol du gör.

    Bamsekram.

    SvaraRadera
  5. Fina du, ingen ska behöva gå igenom ett sådant helvete ❤️ Hoppas att du med hjälp av ditt skrivande hittar en väg att bearbeta alla åren på❤️

    Styrkekramar ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  6. Tittar in och ger dig en stor kram! ❤️❤️❤️

    SvaraRadera

  7. Finaste lilla pärlan ❤
    Det ser ut som du bearbetar och det orkar vi bara göra korta stunder och just då är det svart. Du har följt med mig i många år nu och jag vet att du kämpat och kämpar fortfarande. Du gör så rätt i att skriva av dig, det måste ut. Ger dig en jättekram och en puss på pannan.
    ❤❤❤❤❤

    SvaraRadera

  8. Finaste lilla pärlan ❤
    Det ser ut som du bearbetar och det orkar vi bara göra korta stunder och just då är det svart. Du har följt med mig i många år nu och jag vet att du kämpat och kämpar fortfarande. Du gör så rätt i att skriva av dig, det måste ut. Ger dig en jättekram och en puss på pannan.
    ❤❤❤❤❤

    SvaraRadera