Final

”Vi stannar aldrig” - så lät slutspelslåten och så stod det på de banderoller som prydde guldstaden  Skellefteå inför årets slutspel i ishockey. Kanske borde de ha stannat. Tänkt. Funderat på vad som höll på att hända och sminkat bort sina skönhetsfläckar. Granskat sig själva från topp till tå. Ja stannat helt enkelt, för nu kan vi för andra året i rad konstatera att det här är en silverstad långt ifrån det gyllene skimret. Återigen med sig själva att skylla tycker jag, det gick nämligen redan i matchserien mot HV 71 att se en slarvig defensiv i baklås och när fjolårsdemonen från Växjö stod på andra sidan isen blev det än mer påtagligt. Där, precis som i fjol, synades Skellefteås spel i sömmarna men tack vare sin höga lägstanivå kunde laget ändå ta sig vidare till sin sjätte raka final.

(Sex raka finaler två silver, två guld,två silver -  och fyra år på raken av serieledning i grundserien för Skellefteå AIK. Det ligger en enorm bedrift och styrka att lyckas med det.)

I finalen kom dock straffet för Skellefteå som fick lida för att läxorna inte blev lästa.
Att i går söndag sitta och titta på ishockey på tv och se tårdränkta ögon hos (AIK - spelarna)  otröstliga medmänniskor, det gör ont. Oavsett om jag hyser sympatier för ett lag eller ej är det så tufft, så smärtsamt. Efter en lång säsong är det en smått surrealistisk känsla när jag konstaterar att det är över. Det som började med en hemmaseger mot HV 71 avslutades för andra året i rad med förlust i säsongens sista match.

Frölunda var bäst när det gällde som mest, vann rättvist och fick AIK att inte prestera på toppen av sin annars så höga nivå. Skellefteå AIK var inte att känna igen alls.

 Grattis Frölunda!