tisdag 29 december 2015

Piska sig själv till döds...

Jag fick tidigt lära mig  den dumma konsten att piska mig själv till att göra så kallade nyttiga saker hela tiden trots att jag blev så trött att tårarna rann.
 Jag har rusat runt och vara duktig. Duktig, duktig, duktig, fy faen vad duktig jag varit... Piskat på med snabba rapp.

Sätt fart och var duktig och nyttig. Det är det enda som har räknats. Det är ett måste. Andra människors kommentarer. Piska på och skynda på och var för guds skull duktig och ordentlig. Du måste göra allt och det lite bättre än andra trots att du har olika funktionshinder för att räknas. Och kanske räknas du inte ändå! Ännu ett svidande rapp...

Raska på att vara duktig. Inte gnälla att du är trött/utmattad! Det har du inget för. Det är bara latmasken och ditt huvud som fallerar. Piskan viner... Jag springer... fortare och fortare och fortare. Gör mer och mer och mer och mer och mer...

Och kan inte sluta att piska mig... suck!

Trodde att jag var galen. Skallen är/var helt överbelastad. Musklerna skriker/skrek efter hjälp. Kunde inte sluta piska mig själv trots det... Fick aldrig stanna av, inte för någon.
Varken för min f.d eller någon annan.
Efter separationen från min f.d fortsatte jag att piska mig själv och rejsa på trots att min energi absolut inte fanns. Fick ju inte sluta vara duktig för andra. Fick inte ramla ihop. Jag skulle ju vara stark - jag var ju stark som hade klarat av att leva ett destruktivt leverne. Jag skulle inte sjåpa mig.
T.o.m läkare/  kuratorer och dylikt skulle puscha mig att vara duktig /ställa upp på allt/ göra allt/ göra olika saker samtidigt.... som ensamstående skulle jag ju klara av det - inga konstigheter alls!
Detta var inte hållbart alls!
Fick så småningom ta mig i kragen på egen hand och tänka om! Men folk de fortsatte att poscha på trots att jag sa  tack men nej tack.

 Det var och är fortfarande himla svårt att säga nej - sätta ned foten och säga... jag klarar inte mera.  
Att säga nej är långt ifrån accepterat.Att min hjärna, min kropp, min själ är helt kaputt, den fungerar inte längre bryr sig ingen om. Folk fortsätter att poscha på -  En ständig ström av folk som vill bestämma vad jag ska göra och inte göra. Jag själv har ingen talan.... Antingen göra som man blir tillsagd eller för evigt bli sedd som en konstig filur som avviker från normen...


6 kommentarer:


  1. Det är som du skriver så de flesta fungerar.
    När jag helt enkelt såg att det inte funkade för mig så fick jag helt strunta i normer och möblera om livet så det passade till där jag var just då. För det är att vara där vi är just i ögonblicket som gäller, några minuter senare kan det se helt annorlunda ut.
    Idag säger jag nej till allt men ibland kan jag ändra mig om jag känner att det funkar just då.

    Heller en konstig filur en som vänder in och ut på sig och ändå känner att den inte räcker till....

    Solig kram ♥

    SvaraRadera
  2. Det tar tid att lära sig lyssna på sig själv och säga nej när det inte känns bra, särskilt om man alltid varit fröken duktig.
    Till slut säger kroppen/hjärnan/psyket ifrån och då har man inget val.
    I dag struntar jag i om folk tycker att jag är en kuf för att jag inte har samma energinivå som "normala" människor, jag gör sällan mer än vad jag orkar.
    Självklart händer det fortfarande att jag stångar mig blodig men inte lika ofta som förr.
    Det är mycket med att vara människa och man är en lika god människa även om man inte orkar med allt.
    Varm Kram

    SvaraRadera
  3. Tror vi är många som gått i LHS (Livets Hårda Skola).
    Jag förminskade mig själv och hade svårt med nej, tills min yngsta dotter insjuknade akut livsfarligt, då måste jag säga nej till massa saker och folk såg nog ut som fågelholkar av förvåning.
    Man tuffar till sig med åren. Hoppas innerligt att du ska få mod och styrka att mera se till ditt eget mående.
    Varm kram ♥ du är värd det bästa ♥

    SvaraRadera
  4. Jag kan tänka mig att det inte är lätt alla gånger. Men tror åxo alla vill dig väl.
    Men livet måste få gå sin egen takt.
    Dessa upplevelser man har som kanske inte är lätt alla gånger måste få mogna i sin egen takt om du förstår?
    Livet är en hård skola ibland. Det är tufft.
    Men man ska bara göra det som känns bra för en själv.
    Man måste åxo inse att man duger så bra som man är.
    Tycker du är en himla klok människa. Allt du skriver, och allt du tänker är ju hur klokt som helst.
    Du förtjänar åxo det bästa.
    Vi är alla viktiga...alla är värda kärlek.
    Man måste inte bevisa för någon något.
    Du är du vännen. En unik och en härlig människa som är värd all kärlek och respekt.
    Mina ord kanske inte vart så bra eller förklariga.
    Men i det hela.....så tycker jag att du är en fin människa.
    Gott slut, och ett MYCKET Gott År önskar jag dig du fina.
    Nyårskram från mig!

    SvaraRadera
  5. Önskar av hela mitt hjärta att du ska få må bra, för det förtjänar du verkligen.
    Att hela tiden vara andra till lags och pressa sig själv är fruktansvärt jobbigt och tär enormt, både på kroppen och inombords. Ingen orkar det hur länge som helst.
    Du duger som du är, tro inget annat, det har jag kommit underfund med genom årens lopp. Dina kloka ord och tankar säger en hel del.

    Hoppas att du ska få ett riktigt Gott Nytt År 2016.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  6. Gott Nytt År fina du!
    Ibland tänker jag tillbaka på expressentiden, Hera min ilskan rädda hund, den elaka människan med sin blogg och alla påhopp, både ni andra bloggvänner och jag blev utsatta för.
    Det känns så länge sen, ett annat liv, ett annat jag.
    Kram

    SvaraRadera