lördag 3 oktober 2015

Idag är en sån dag

En bra kvinna reder sig själv eller inte ?..

Idag är en sån dag.. Ja, ni vet, en sån dag när kroppen känns seg och motsträvig hela tiden,

Vaknade med trötta ben  och kramp i musklerna - Myrkrypningar i benen, domningar i händerna sus i öronen, ont i ögonen trött och ont i kroppen och trött i huvudet
.
Segt och irriterande.

 Visst har jag  insett att jag inte klarar av vanliga vardags sysslor utan att bli väldigt, väldigt psykiskt och fysiskt trött ( det går inte att beskriva den tröttheten, för det är ingen vanlig trötthet) Min läkare brukar beskriva kort och gott min mentala uttröttbarhet såhär: Det är som att du går med en konstant influensa i knoppen och kroppen. ALLTID! Och visst är det precis så... Jag blir aldrig av med eländet även om jag vilar...

men såsom att planera mat, handla, laga mat, städa, bädda, diska, tvätta, fixa allt vad ungarna/barnbarn behöver och kräver av en - hjälpa till med läxor, packa idrottskläder  etc.
Ja, helt vanliga vardags sysslor. En del av dem måste göras varje dag, en del av dem någon gång i veckan.  Jag orkar bara en liten bråkdel av allt detta.

.Som det är och varit under många år ifrågasätter jag mitt eget värde. Jag känner mig hela tiden otillräcklig, värdelös, oduglig, usel. Vad ska man ha en sån som jag till?  Jag skäms och hatar mig själv.
Ja, jag är väldigt fördömande mot mig själv och skattar mitt eget värde utifrån mina prestationer. Detta tär på mig och det tär på mitt självförtroende/självkänsla (som aldrig har var särskilt bra innan heller)

Enligt min läkare är det viktigt och nyttigt att ha "breakdowns" för de tar mig ett steg längre fram i processen mot en acceptans.
 För att få sinnesro måste jag acceptera mig själv.

Jag har aldrig kunnat acceptera mig som jag är... Framförallt aldrig som barn. Men heller aldrig som vuxen... Och jag inser att jag nog aldrig kommer till det stadiet då jag kan acceptera mig själv.

Det beror till stor del på den livssituation jag haft... Dels mobbning av de grövsta som jag utsattes för under alla de nio åren i grundskolan. Och sen efter det alla år av  psykiska och fysiska misshandel som jag utsattes för (mina barn också) av min f.d som också är far till våra barn.

Det är svårt att acceptera de begränsningar och de handikapp jag dagligen lever med. Inse fullt ut att jag inte är som andra och leva efter de förutsättningarna. Men om jag accepterar så blir den här mardrömmen till mitt riktiga, verkliga liv. Då kommer jag att trilla ur den här bubblan som jag valt att leva i, för det gör inte lika ont här inne.

Tänkvärda ord att inte förglömma: 

Avtar kraften och orken måste man komma ihåg att "tanka" mer energi för att orka fortsätta.
Unna dig det, utan att ge dig skuldkänslor för att du "borde" ha orkat mer.
Är tanken tom måste det tankas.


7 kommentarer:

  1. Ett mycket tänkvärt och berörande inlägg du skrivit.
    Jag känner igen mig i det mesta du skrivit här.
    Jag är ganska så mycket i liknande sist så jag kan förstå dessa dagar då kraften faktiskt inte finns där för kroppen säger ifrån.
    Och sen vara en bra och närvarande mamma och göra allt för att barnen ska ha det så bra som möjligt.
    Det krävs en del resurser för att klara av det på ett bra sätt.
    Även om jag inte gillar att ha Mini härifrån så behöver jag dessa ensamveckor då jag verkligen kan rasa för att sen orka med när jag har grabben.
    Det är inte lätt att leva, för somliga av oss är det ännu svårare.
    Varm Kram till dig fina!

    SvaraRadera
  2. Oj, vilket starkt inlägg. Vilken kraft du har som skriver om det. Hoppas att i dag söndag att du känner dig starkare.

    SvaraRadera

  3. Idag har har du ett inlägg som berör, jag fångar upp dina sista ord: Att om du accepterar så kommer du att falla ur bubblan som du valt att leva i för att den är mindre smärtsam. Just här har du svaret...
    Jag tror du kommit långt och kan komma så mycket längre än du någonsin trott... Kram på dig ♥

    SvaraRadera
  4. Idag har du minsann ingen lätt dag vännen! ❤
    Men som du säger själv.
    Acceptans är det första steget!
    Men det är inget lätt första steg när man inte vill acceptera hur livet är och kommer att vara!
    Stor styrkekram till dig underbara kvinna!
    För det är du!!!!!! Glöm aldrig det!
    Du är en fantastisk kvinna, mamma och människa som helhet!
    Tack för att du delade det här enormt berörande inlägget!

    SvaraRadera
  5. Blir mycket tagen av ditt inlägg. Hur din ork är begränsad.....din skoltid och hur du känner för dig själv. Ditt självförtroende.
    Jag hoppas att du kan gå vidare i livet. Det du varit med om sätter ju sina spår. Men......Du är du, och du är bra. Genom allt jag läser här inne så känner jag bara av en klok kvinnas blogginlägg.
    Låt inte dessa skolår.....dina plågoandar förstöra. Nu är nu . Du är värd allt gott vännen. Jag önskar dig STORT lycka till.

    Ett berörande inlägg.
    En stor varm bloggvänskram kommer här❤

    SvaraRadera
  6. Välkommen till min blogg! Va kul att just du hittade hit och vill läsa om min vardag m.m. Här kan ni läsa om allt möjlighet som hör till min vardag. Bland annat i vardagslivet m.m.

    SvaraRadera
  7. God morgon, finaste du!
    Vet att du varit utsatt för otrevliga händelser under lång tid och beundrar dig för att du tagit dig igenom. Ensam är INTE stark, det är bara en klyscha, vi behöver alla en värmande famn, en klapp på axeln, ett berömmande ord, för att gå vidare.
    Du är värd all omsorg och kärlek, och du kommer att gå långt, försök att inte tvivla, du har mycket fint omkring dig.
    Varm kram, din vän Gerd ♥

    SvaraRadera