söndag 11 januari 2015

Att vara bara jag i en destruktiv miljö..

Tiden och livet tickar på, satt häromkvällen och tänkte tillbaka på barndomen. Den var väldigt bra men även otroligt jobbig och fruktansvärt hemsk.
.
Jag har vuxit upp i en familj med många syskon vilket varit roligt, alltid liv och rörelse hemma.
Det som var mindre trevligt under uppväxt tiden var skolan. Det var en tid som präglades av mycket tårar och tomhet. Jag trivdes inte, hade inga vänner där, blev psykiskt utfryst och fysiskt misshandlad av andra elever. Detta höll på hela grundskolan.

 Sånt tar hårt, det sätter ärr i själen...

Jag bearbetar  skolgången fortfarande och när jag tänker på den idag finns det inte mycket positivt att säga. Minns att jag tänkte klassikern... varför jag ? jag var ju ingen elak person men de spelar ingen roll vad man är för har folk dömt dig så har de... Är det då flera stycken så är det ännu svårare att visa vem man är.

Det gör ont i mitt hjärta när jag träffar människor som blivit eller är mobbade. Jag är total motståndare till mobbing! Folk mobbar för att de mår dåligt eller helt enkelt är fega för att själva bli utlämnade och ensamma. Det tragiska är ju att detta händer bland barn och vuxna överallt. Önskade att alla fick lov att vara sig själv...De människor som vågar sticka ut beundrar  jag så enormt.

 Men om man då får en dålig start i livet hur präglas man som person?
Jo det är så olika, men skolan kuvade mig på alla sätt och vis  i alla fall till att bli en svag, enligt mig misslyckad person. Ingen tro eller tillit till någon eller någonting hade jag.

Jag gick ut i livet med mycket i bagaget redan som ung.

 Det var som det var i skolan och det är något man fått finna sig i men dock aldrig acceptera.

Det destruktiva livet tog inte slut bara för att skolåren tog slut, även som vuxen varje dag under 22 års tid  fick jag vara med om ett totalt trauma som skakade om mig och som har krossat mig som människa rejält. Lyckligtvis lyckades jag sent om sider fly från detta liv...

Jag kommer alltid att bära sorgen med mig. Sorgen har etsat sig fast i själen och de fruktansvärda bilderna från skolåren och vuxenlivet finns där i huvudet... Alltid, alltid....

12 kommentarer :

  1. Det är så svårt att komma ifrån minnen som är jobbiga, de sitter kvar och det är som du skriver, vi formas av det vi har varit med om. Allt sätter sina spår.
    Mobbing borde inte få finnas, liksom allt som förstör en människa. De djupa såren finns kvar och förstör det fortsatta livet.
    Du är så stark som ändå har lyckats gå vidare och är en stor hjälp till dina barn.
    Stor styrkekram.

    SvaraRadera
  2. Du har inte haft en lätt uppväxt och inte resten heller. Inte förrän du lyckades fly och bli självständig, har du fått ett riktigt liv och jag är säker på att dina barn är dig evigt tacksam för att du gjort och gör.
    Självklart är du sliten, men du har gjort allt som står i din makt. Sorgligt att du ska bära på de dåliga minnena. Finns det ingen i hela din stad som kan hjälpa dig till något uppiggande? Du skulle behöva en SPA-helg, bara tänka på dig själv och njuta.
    Stor bamsekram! <3

    SvaraRadera

  3. Det tar tid att lämna det gamla, när man får barn så återuppväcks ens egna barndom, skoltid och så... Det som gör mig ont är att du inte kan se vilken fantastisk fin människa du är, du är till för alla andra men inte för dig själv.
    Finns det ingenting som idag skulle kunna underlätta för dig? Få lite egentid?

    Stor största kramen ♥

    SvaraRadera
  4. Åh! Jag förstår dej verkligen.
    Jag växte upp i en dysfunktionell familj med mamma med psykiska problem, pappa aldrig där eller drack för mycket. Övergrepp, misshandel och psykisk terror tillhörde min vardag.
    Dessvärre även i skolan där de andra gjorde livet ännu svårare för mig med både fysisk och psykisk mobbing.
    Större delen av min barndom är nattsvart ångest, och skolan har jag inga, inte ett endaste fint minne av. Det var den värsta tiden i mitt liv, och det påverkar mig tyvärr än idag, trots år av terapi.
    VARM KRAM till dej!

    SvaraRadera
  5. Det gör riktigt ont i hjärtat när jag läser dina ord. Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra i din själ. Jag växte upp med en dysfunktionell mamma och blev mobbad i skolan, men mobbningen varade för min del bara under en period. Det var inte hela min skoltid. Sorgen över en förlorad barndom, ett förlorat liv kan man bearbeta, men man kan nog aldrig komma över den. Det är någonting som påverkar en hela livet och försvårar precis allting. Det mest tragiska av allt tycker jag är att du inte kan se vilken fin, klok och fantastisk person du är. För det är du! Massor med värmande tröstkramar! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  6. Du är bäst på att vara du, och jag tycker om dig som du är. Stor kram! <3

    SvaraRadera
  7. Vet inte vad jag ska säja. Tycker det är väldigt tråkigt att
    du haft en så svår barndom. Varför tror du, att du inte hade några
    vänner i skolan? Var du blyg? Hade du gammelmodiga kläder, som
    andra barn skrattade åt? Vad tror du orsaken var?
    Du skriver, att du har många sysken. Hur har det gått för dem?

    Ruth i Virginia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Jag vet varför jag blev mobbad av det grövsta.Jag var b.l.a rödhårig och fräknig, hade epilepsi och en funktionsnedsättning.
      Mina syskon behövde aldrig vara i närheten av att vara mobbade. De gick ut skolan, fick jobb och har jobbat sedan dess. Min äldste bror är nu pensionär.. För dem har det gått bra. Tyvärr råkade jag även som vuxen hamna i ett förhållande där jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt så jag har hemska minnen och ärr i själen som inte eller aldrig kommer att gå bort.

      Radera
  8. Stooor lördagskram från mig! <3

    SvaraRadera
  9. Jag har hört att många som är rödhåriga har blivit mobbade i skolan. Förstår inte varför. Mobbning överhuvud taget är svårt att sätta sig in i och förstå. Barn kan vara grymma emot varandra.
    Jag och tre av mina syskon är rödhåriga och två hade ansikten fulla med fräknar, som nu har bleknat.
    Vill önska dig en bra och ge dig en varm kram.

    SvaraRadera
  10. Kram så här mitt på en ganska gråmulen söndag! <3

    SvaraRadera
  11. Önskar dig det bästa av allt! Kramar! <3

    SvaraRadera