söndag 15 juni 2014

Överleva





När jag ser tillbaka på tiden som varit så inser jag att jag är mycket starkare än vad jag först trodde.
Dock så funderar jag på vad skillnaden är mellan att vara stark och att faktiskt bara 
överleva ?
För det är så jag känner mig. Jag håller mig precis flytande men stunder då någonting inträffar som gör att min bägare svämmar över så drunknar jag. 
Och under ALLA år som jag kan minnas (från sju års ålder och uppåt ) har jag bara överlevt.

Jag håller modet uppe för mina barns skull. Men jag skulle ärligt talat vilja kasta in handduken för gott och evigt.
Inte för att jag egentligen vill dö utan för att jag helt enkelt inte orkar.
 Känner mig så trasig och det gör bara så himla ont.  Det har varit för jobbigt under allt för lång tid.

Ansiktet ler... men själen gråter...


9 kommentarer:

  1. God kväll, nästan god natt.
    När du håller modet uppe för dina barns skull, vill jag säga att du är stark.
    Det finns ett batteri som driver dig, trots - att du egentligen inte orkar. Men du vill. Vill värna om dina barn.
    Åh, vad jag önskar att du fick lite roligt. Kram ♥♥♥

    SvaraRadera
  2. Så väl jag känner igen det du beskriver. Jag upplever samma sak. Det är så lätt för andra människor att avfärda en med att man är stark och lämna en åt sitt öde. Nej, jag säger som du, jag överlever. Jag gör vad jag måste för mina barn, men när det handlar om att ta hand om mig själv orkar jag inte. Det är jag för sliten för.
    Jag tror i och för sig att vi med tiden kanske har hittat en del av styrkan inom oss, men att vi är så slut att vi liksom inte har tillgång till styrkan utan man kan bli omkullputtad med en fjäder.
    Jag kämpar på för hoppet om att en dag få tillbaka orken och livsglädjen och kunna ha några bra år av mitt liv innan jag blir gammal och orkeslös - igen.
    Jag håller med Gerd om att du skulle behöva få ha roligt, riktigt roligt. Det önskar jag dig av hela mitt hjärta.
    Kramar! ♥♥♥

    SvaraRadera
  3. Jag finner inga bra ord här som ska göra så att du tror på mig. För du är stark, inget tu tal om det. Hur orkar du annars med allt som du har gått igenom och allt du har omkring. Det måste finnas en inre styrka, en drivkraft som hjälper dig, eller hur? Du kanske inte alltid känner det så men jag tror att det är så.
    Antingen om det är dina barn eller någon medmänniska som behöver dig, så ställer du upp. Det är starkt.
    Hoppas innerligt att du någon gång ska få känna det.
    Sköt om dig så gott det går och en varm kram till dig.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med om det Wiolettan skriver, att du är stark. Men jag vet också att när man är mitt uppe i alla svårigheter och inte ser någon ljusning så känner man sig allt annat än stark. Men jag hoppas att det kommer att lätta för dig, och då kommer du i backspegeln att kunna se hur stark du var, d v s hur stark du är nu. Jag vet själv att det känns fel att höra från andra människor att man är stark när man känner sig liten och klen och maktlös. Och tyvärr är det någonting många säger för att avfärda ens problem, ungefär så här: "Ja, men det är väl okej att du har problem du som är så stark. Tur att det inte är jag för jag är så svag." Eller så har jag i alla fall alltid uppfattat det folk har sagt. Men jag säger det till dig av egen erfarenhet, du skulle inte ha kommit så här långt om du inte hade besuttit en inre styrka. Du känner den inte, eftersom du är mitt inne i kampen hela tiden, och jag tror att det bara är efteråt man kan se sin styrka, när kampen lättat, och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få komma dithän en dag. Tusen kramar! ♥♥♥

    SvaraRadera
  5. OJ! Du beskriver det precis som jag känner det själv många gånger. Mitt liv är en enda stor berg-och-dalbana. Känner många gånger att jag bara vill ge upp, men trots detta drivs jag framåt hela tiden.

    Jag håller med om det Gerd, Wiolettan och Piedra skriver i sina kommentarer (kloka kvinnor, alla tre), och det Piedra skrev att man inte inser sin styrka när man precis är mitt uppe i sina svårigheter där man inte ser någon ljusning är så kristallklart sant. Sedan när man så blickar tillbaka så upptäcker man faktiskt hur stark man var.
    Jag hoppas innerligt att allt det mörka lättar så att du kan känna glädje igen.
    Kramar i massor! ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera

  6. ♥♥♥ Glad Midsommar och Stor Kram ♥♥♥

    SvaraRadera
  7. Jag har ju redan kommenterat här tidigare (Rozie), så jag instämmer med övriga och tillägger att jag hoppas att du trots allt får en fin midsommar och att det tunga skingras. Tänker på dig - Stor, varm och innerlig kram ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  8. Jag vill önska att du fick en fin och trevlig Midsommar.
    Varm kram till dig.

    SvaraRadera
  9. Alla som tänker som du är starka vare sej de vill eller inte! Man har ju egentligen bara två val, att lägga näsan i vädret eller jobba sej igenom situationen. Det första är nog det enkla valet och det har du inte valt, alltså är du stark. Det blir bättre! Var så säker!

    SvaraRadera