torsdag 2 juli 2015

Så trist, så tråkigt så tröttsamt så ledsamt.

Ack så trist det är att gå runt och inte fungera som en alldeles vanlig människa.

Fast hur fungerar alldeles vanliga människor? Finns det en alldeles vanlig människa ens ?
Är vi inte alla vanliga och unika och har vårt eget lilla sätt att se på saker och ting och fungera.
Det är ju just detta att alla är ovanliga och unika som gör att vi är alldeles vanliga.

Snurrigt blir det om jag ska tänka så för det var inte så jag menade egentligen.

Jag skulle vilja vara mitt eget alldeles vanliga naturliga jag. Inte någon annans naturliga vanliga jag.
Jag vill vara jag men det är trist och tråkigt att vara som jag är. Inte fullt ut fungerande som jag skulle vilja. Att inte klara av att göra vissa göromål eller ha ork på det sätt jag vill. Att inte kunna hoppa över små hus. Att inte kunna planera i förväg, hur vet jag var jag befinner mig i mig själv då.

Under dagens början kan det kännas som " nu jävlar anamma ska det ske stordåd  " men lika snabbt kan det kännas som om jag är/blivit överkörd av en ångvält modell stor.
Skulle jag rita en kurva över min mentala psykiska och fysiska mående så blev den ytterst hackig.

Jag skulle kunna beskriva det som att  exempel:
 När jag vaknar har jag ett visst antal skedar i min hand. Dessa skedar är var jag har i ork den dagen. Olika göromål och tankar tar olika många skedar till sitt förfogande. När alla skedar tagit slut så har kraften/ orken tagit slut för den dagen.
Nästa dag vaknar jag med en ny bunt skedar i min hand... antingen fler eller färre. De ska då räcka för den dagens ork.

Förstår ni ? Det är ytterst svårt att berätta så att det verkligen framgår hur eländigt det kan vara.
Detta är inget jag går och önskar mig. Det känns så orättvist.  Jag kan inte vara den Margot jag kanske är. Jag vet inte riktigt vem jag är om sanningen ska fram och jag tror aldrig att jag kommer att komma fram till vem jag är. Det har hänt för mycket som har påverkat mitt liv och den jag är idag. Det har varit för många " elaka människor " under alldeles för många år som har bestämt över mig, Som har gjort mig svag, brutit ner mig som människa, gett mig skador för livet inte bara psykiska skador utan även fysiska.

Det kanske låter som det bara ( hela tiden) är elände och nattsvart. Men så är det inte längre .
Det är mest grått och lite pastellfärgat nu.  Men jag kan inte förneka att fortfarande finns svarta dagar eller stråk i mitt liv också. Skulle jag säga någonting annat skulle jag ljuga  - och ljuga vill jag inte. Det är inte jag.

Ge mig en låda tålamod!


15 kommentarer :

  1. Det är inte alls konstigt att du tänker och känner så. Du är ju fråntagen så mycket glädje och självkänsla under många år, det sliter oerhört, inte bara trycka på en knapp, så funkar det normalt igen.
    Man behöver inte vara perfekt, för det är INGEN heller, vi har alla fel och brister, mer eller mindre.
    Jag tycker du är en oerhört vacker pärla med ett skimrande inre, se på dina barn, du har fostrat dem så fint. Sen går ju vart och ett av barnen sin egen väg, det är val hela tiden.

    Varm kram, Gerd ♥

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mig i mångt och mycket som du skrivet.
    En dag kommer du att upptäcka vilken fantastisk fin person du är, man missar så mycket genom att se allt man inte är....

    Kramar ❤. . ❤

    SvaraRadera
  3. Jag känner igen mig i mångt och mycket som du skrivet.
    En dag kommer du att upptäcka vilken fantastisk fin person du är, man missar så mycket genom att se allt man inte är....

    Kramar ❤. . ❤

    SvaraRadera
  4. Jag skulle vilja ge dig ett helt berg med tålamod, om det skulle hjälpa.
    Du har gått igenom mycket och det är klart att det har påverkat dig. Allt negativt som du har upplevt finns kvar inom dig, men förhoppningsvis minskar ärren mer och mer.
    För mig är du en fin och empatisk medmänniska.
    Varm kram och sköt om dig.

    SvaraRadera
  5. I det här svaret vill jag skicka en stor bukett tålamod och styrka till dig.
    Självklart påverkas vi av allt vi fått genomlida.
    Och vissa dagar känns tyngre en andra.
    Blir själv så arg dessa dagar när man inte kan styra över kroppen och psyket.
    Men som jag skrivit förut.
    Du är enormt stark! ♡
    Och det är härligt att läsa om dina tankar och hur du bearbetar dina dagar.
    Du ger aldrig upp. Du är fantastisk! Glöm aldrig det!
    Stor fredagskram till dig från mig! :)
    Och önskar dig en helg med ro i sinnet! ♡♡♡
    Susanne

    SvaraRadera
  6. Helt naturligt att du reagerar som du gör. Negativa människor stjäl mycket från våra själar.
    Dom tömmer oss på kraft och dom suger.
    Hoppas att du får känna dig bättre.
    Allt kan ju ta tid. Och bra att inte allt är svart
    Tänk gult....och tänk GRÖNT. Färger som är bra.
    Gult ger livskraft och positiva energier.
    Grönt sänder signaler som är lugna .

    Kram och ha en fin dag

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen mig i det du beskriver. Jag gillar skedmetaforen; det är ett bra sätt att beskriva hur vi har det, men ingen förstår riktigt ändå. Och jag bara längtar efter att vara som jag var förr. Eller ja, jag vill ju att min kropp och min hjärna ska fungera som förr. Däremot kanske inte psyket, eftersom jag var kuvad, och nu tränar jag på att sätta gränser. Så vissa saker är bättre nu. Det mesta var bättre förr. Och jag undrar också fortfarande vem jag är. Kram! <3

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  12. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  15. Hej Margot! TACK för att du uppmärksammade mig på att den text jag kommenterade inte var originalet på den bloggen. Jag hade ingen aning... det enda jag tyckte var konstigt var att det helt plötsligt stod Margot som namn mitt i texten och hon uppgivit att hon heter Maria/Mia men utgick från att det var ett smeknamn. Jag reagerade däremot på en annan text om självmedkänsla som jag läst i en bok/nyhetsbrev och inte visste att hon skrivit men tänkte att det kanske bara var slarv att hon inte uppgav källan. Hon hade kommenterat hos mig och då gick jag in och la en kommentar hos henne, men det är ju galet när man snor andras texter och utger för att vara sina. Så gör man inte. Tack för att du uppmärksammade mig, var också in och läste kommentarerna på andra inlägget och då förstår man ju att hon inte verkar inse och ta ansvar för att det är fel.. Jag kommer inte kommentera hennes blogg igen.
    Varm hälsning
    Liv

    SvaraRadera