onsdag 12 mars 2014

Tänk, Tänk, Tänk om ?

 Dagens ord!
 Tänk så tidigt i livet vi lär oss att tävla, att vinna, vara bäst, vi mäter vårt värde i framgång och prestation. det ökar kraven på oss ännu mer. Tänk om vi alla kunde lära oss och tillåta oss att få vara bra för att vi är just vi. Att vi inte ställer så höga krav på oss själva!

Det kommer perioder i livet, för alla, där vi mår sämre. Ibland är det lite sämre och ibland är det mycket. 

Ibland tar jag de dåliga dagarna och kastar över axeln, medan det andra gånger påverkar livet till en sådan nivå att jag behöver hjälp för att resa mig igen.  En del perioder kan det vara så jobbigt att jag ifrågasätter om det någonsin kommer att bli bra igen.. Det kommer väl att bli bra igen nån gång, men tuffare perioder kommer också igen. Jag reser mig inte bara en gång, utan har fått resa på mig hela livet. Det kanske inte är någonting som peppar mig till att fortsätta kämpa mig ur skiten, jag har liksom skadats av alla nedgångar som jag befunnit mig i" Jag orkar bara så mycket för när det blir för ofta och för tätt mellan nedgångarna tar jag som människa slut ". När någonting händer nu efter år av nedgångar som det har varit och om än det bara är en petitess sak  så blir det för mycket och jag faller ihop och famlar mig knapphänt upp igen. Jag brukar bli så tom på känslor. Nästan på gränsen till känslokall för att utmattningen tar sådan stor plats för mig.

Nu kommer jag till Dagens ord :. Tänk om jag kunde tillåta mig att vara bra för just den jag är. Tänk om jag inte ställde så höga krav på mig själv. Tänk om jag inte lät andra hunsa mig, bestämma över mig.Tänk om jag inte lät andra slå ned på mig. Tänk om jag inte tog på mig ansvaret att bära andras ansvar över saker och ting. Tänk om jag kunde vara stark nog att säga ifrån när jag själv har rasat... Tänk om jag kunde ta för mig. Tänk om jag var stark nog att ta plats. 
Tänk, Tänk, Tänk! Ja då kanske jag inte skulle falla lika ofta ner i diket som jag gör idag.

Livet är en resa upp och ned. Jag tror att ju tidigare jag accepterar berg-och-dal-banans svängar, desto lättare blir det att luta mig tillbaka och njuta av åkturen.
Vid  tillfällen då livet tar sig en sväng i mörkrets hålor kanske det inte riktigt går att “luta sig tillbaka och njuta av åkturen”. När mörkret faller sig på och resan uppåt börjar se riktigt lång ut måste man nog finna nånting som håller hoppet uppe. Man måste ha för att orka komma igen på riktigt  tror jag " om man har " ha goda vänner eller medmänniskor som ställer upp och stöttar och finns där i skuggan.. Det är inte heller så självklart att alla har vänner eller medmänniskor som stöttar och finns där så hur gör man eller hur gör jag för att komma upp ur mörkret igen om jag ensam  är och jag har fallit däri  och tidigare år efter år bara fallit ned i mörkret och är för trött att ens ta mig upp ur hålet efter allt???

3 kommentarer :

  1. Du tänker mycket. Försök att inte fastna i mörka tankar. Du kommer alltid att ta dig upp ur "hålet", det betvivlar jag inte. Det som du borde ta tag i, är att lära dig säga NEJ. Du ska inte bli utnyttjad p.g.a. snällhet. Det är svårt, det där. Jag har också haft svårt för NEJ-ordet. Men en gång för 21 år sedan, var jag tvungen att säga NEJ till mycket, och sedan gick det lättare att återigen säga nej.
    Jag tänkte på en annan sak. Jag googlade på din stads bibliotek, det kan du också göra, och se vad allt som finns, som är gratis. Skulle tro att du kan läsa massa veckotidningar, låna talböcker, e-böcker, Du kan hämta ett gratisexemplar av en bok av PO Enqvist.
    Lite saker som piggar upp!
    Kram ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  2. Det var många "tänk om" och jag förstår dig.
    Det är inte lätt. Vi människor är olika och saker och ting drabbar oss olika. Men, du måste också få ta plats och vara den du är, säga nej om det är så du känner. Du med din empati för dina medmänniskor borde verkligen få samma tillbaka.
    Det har varit, och är, för mycket för dig och då behövs det bara någon bagatell för att det ska bli nästan outhärdigt, kan jag tänka mig.
    Önskar att jag hade några bra och stärkande råd att komma med, skulle så gärna önska att du fick känna dig nöjd med dig själv och få må bra.
    Varm styrkekram.

    SvaraRadera
  3. Du är bra på att formulera problemet och att hitta kärnan i det hela, och jag känner igen mig själv i det du skriver. Livet är hårt, ja ibland är det stenhårt rentav, och de tuffa perioderna kan vara i åratal. Det vet jag själv från egna erfarenheter. Jag vet också att man klarar sig bättre om man har folk omkring sig som stöttar en. Det vet jag som är uppvuxen i en familj där ingen stöttade mig och som kämpat ensam i större delen av mitt liv. Jag är oerhört tacksam för att jag har Vännen numera, men även i förhållande till honom har jag fått kämpa ensam periodvis. Livet ter sig grymt många gånger när det delar ut de värsta prövningarna till de ensammaste människorna. Det går liksom inte att finna någon mening med det.
    När jag bryter ihop - och det är som du skriver att under dåliga perioder kan det nästan vara bagateller som får en att falla - så bryter jag oftast ihop med mycket känslor och tårar. Men ibland, när utmattningen är som värst, då blir jag också som det du beskriver. Jag känner mig tom, kall och känslolös, och jag undrar vart alla känslor tagit vägen, känslor som jag vet att jag normalt sett skulle ha i en sådan situation, t ex ångest, sorg, rädslor, oro.
    Någonting som jag vet kan hjälpa till är det som du också skriver om, nämligen att stå upp för sig själv. Det är extremt svårt när man farit illa och ingen annan någonsin stått upp för en. Men man kan börja träna på det, och då börjar man givetvis på den nivå där man befinner sig. Man ska inte ställa överkrav på sig själv och tro att man klarar det på en endaste gång. Nej, det är träning som gäller, men det ÄR lönt att träna. Jag brukar tänka på det där med ansvar som om det vore en boll. Det blir så otroligt tydligt då, när någon slänger över ansvaret på mig, och när man kan se det riktigt tydligt så blir det också lättare att låta bli att ta på sig saker som är någon annans ansvar.
    Du är en fantastiskt kämpe! Men du behöver, precis som jag, sluta vara så hård mot dig själv och sluta ställa överkrav. Du är bara en människa, och du har levt under vidriga förhållanden. Du är dessutom helt slutkörd, så även om du inte precis kan njuta i nerförsbackarna, tillåt dig i alla fall att slappna av och låt andra människor ta sitt ansvar.
    Maila mig gärna om du vill bolla tankar om specifika situationer och hur du kan träna - ja, maila mig gärna ändå, om du bara vill kräka av dig lite om hur jobbigt livet är. Jag hoppas att jag kan vara ett litet stöt för dig, även om det är på distans.
    Många, varma kramar fulla med styrka och hopp! ♥♥♥

    SvaraRadera