* * *

När jag är så där våldsamt trött och slut i kroppen och själen och jag ägnat hela dagen till att fantisera om sängen. Ändå, när jag väl ligger där på kvällen och äntligen ska sova, så PANG - klarvaken.

Sömnen går, precis som allt annat i min mående, upp och ner. Ibland är jag i sömnperioden och då sover jag lite bättre för att vara jag. Andra perioder kan jag inte sova alls.

Jag känner mig alltid övertrött, men jag kan ändå inte sova. Hjärnan skulle verkligen behöva få lite vila och återhämtning. Sömnen och vilan är det viktigaste jag har. Utan det fungerar jag och min kropp ännu sämre.

När jag blir sådär hjärntrött känns det som om jag ska sjunka ihop i en hög på golvet för kroppen och benen bär inte. Musklerna värker och blir fort väldigt trötta, de blir tunga, Lederna känns svullna,  och de gör ont.

Att lyfta en sådan enkel sak som en kaffekopp blir svårt, det gör ont och tar hejdlöst mycket kraft. Att komma utanför lägenheten är inte lså självklart. Det kräver planering, hjälpmedel och mycket vilja och envishet. Det är kroppen som bestämmer hur mycket jag orkar. När kroppen säger stopp, oftast när jag väl fått på mig jacka och skor, är det bara viljan och envisheten som gör att jag orkar ta mig ut. Någon energi finns inte kvar och kroppen är redo att krascha. Varje liten sak jag utsätter kroppen för, varje liten ansträngning straffar sig. Ju mer jag gör, desto sämre blir jag efteråt. Mer värk, mer utmattning, mer av alla symtom. Ibland tar det bara någon eller några dagar att komma tillbaka till den vanliga dåliga nivån. Ibland tar det flera veckor. I värsta fall återhämtar jag mig inte utan mitt "normaltillstånd" blir sämre utan förbättring i sikte. Det är alltid en risk jag tar när jag puschar mig själv och tvingar kroppen när den egentligen inte orkar.

Så sömnen är livsviktig och något helt underbart, det bästa som finns när jag väl får sova..  men det är så sällan jag kan sova en hel natt och sova gott som jag skulle vilja.