Surt sa räven..

När jag hör D-vitamin tänker jag direkt på AD-droppar (som idag heter D-droppar) som man ger till barn. Jag tänker D-vitamin brist och rakitis. Jag tänker skelett och benstomme. Och så alla nya rön om att att D-vitamin gör oss piggare.

Jag fattar att vi som lever i norden får mindre solljus än många andra på vårt jordklot och jag har begripit att det är så pass signifikant då man ändrat doseringarna och numera infört nordiska rekommendationer. Hur mycket behöver vi då? Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på 10 mikrogram för barn och vuxna, gravida och ammande. Personer över 75 år som vistas ute lite i solen rekommenderas 20 mikrogram. Beroende på vart man läser om D-vitamin kan man få fram olika fakta (aldrig samma fakta) på varför det är bra. Den som är intresserad kan ju googla saken. Själv håller jag mig till det vetenskapligt bevisade och inväntar alla studier som tycks vara på gång kring denna magiska vitamin!

Får se om jag testar D-vitamin framöver… Kan inte skada så länge man inte överdoserar!

En annan mer naturlig vitamin testade jag tillsammans med mina barn  som dock tycktes vara lite skeptiska till min kunskap om det jag skulle servera. En  frukt som heter TAMARILLO. Den såg så vacker och enkel ut och jag tänkte att den bara MÅSTE vara god!

När jag således slet fram denna lilla frukt krävde barnen att jag först GOOGLADE om allt faktiskt var ätbart. På sätt och vis grämer det mig att det då stod att läsa att man BÖR avlägsna skalet då det är beskt.

Frukten som tydligen tillhör familjen tomat och potatis var i allafall vacker när den snittades upp…

Vi DELADE på klyftorna och det räckte.

Jag har således ätit 1/8 dels Tamarillo och jag tyckte den var besk och småsur. När man först fick den i munnen var den god (fast mer åt OKEJ än MUMS!) men eftersmaken var tämligen kompakt och det smakade beskt långt ner i halsen.

Mera tamarillo blir det inte för min del.