Tänker på det här med att försöka rehabilitera en utmattningssyndrom. Många människor tror att det bara är att vila och så blir det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.
Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...
Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.
Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!
Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.
Man övar på att orka gå och handla i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.
Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, termin avslutningar, skolavslutningar,
Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.
Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.
Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson nån gång om sänder också.Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Bara en sådan sak tar energi.
Sen övar man sig på att vara en good enough person,Att inte ta på sig att baka kakor, stå i kiosker (skolan) göra det ena eller det andra för andra men inte tänka på sig själv och vad man egentligen klarar av och inte klarar av. Att våga säga nej för sin egen skull.
Och så undrar många varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Denna massiva (enorma)utmattning som har följt med mig sen barnsben. Och som bara vuxit ju hemskare åren blev för mig. Den enorma utmattningen finns kvar fortfarande.
Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här utmattning. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.
För mig kommer det nog att ta hela mitt fortsatta liv.
Tålamod. Är en dygd. Sägs det.
