En

 egen trumslagare har vi alla... har någon smart person sagt.

En trumslagare som anger takten i vårt liv. Ingen människa har samma trumslagare som någon annan. Så det finns lika många trumslagare som antalet människor i världen. Fascinerande!

Tror inte att min inre trumslagare håller sig till takten... för jag har fortfarande förbannat ont i huvvet sen i går. Trumslagaren bankar och bankar kraftigt i huvudet i stället för överallt i kroppen.

Denna eländiga huvudvärk! Det är som migrän men lite mildare... men ändå tillräckligt för att jag ska se konstigt, må illa av och till och tycka att livet är pest.  Då brukar det bli huvudvärk av den värsta sorten. Denna gång har jag inte haft de vanliga synförändringarna i lika stor styrka.

Brukar bli så däckad av huvudvärken att jag inte orkar tänka...

Har fortsatt haft ont i huvudet hela natten. Trots att jag tog en stark Alvedon innan jag gick till sängs. Nu på morgonen smög jag mig upp försiktigt och gjorde starkt kaffe och tog även en stark Alvedon... och just nu för stunden kan jag leva i alla fall.

Går omkring som det är var dag och har en dagligen konstant molande huvudvärk på höger sida av pannan/huvudet som aldrig ger sig. Inte ens om jag tar in värktablett. Denna molande konstanta huvudvärken säger " de lärda läkarna" som har gjort en ordentlig undersökning på mig att jag minsann får dras med. Det är sviterna från min hjärnblödning jag ådrog mig som nyfödd.
Att jag sen fick mitt huvud mosad i väggar år efter år efter år gjorde inte saken bättre.
Den skada från födseln som låg i lä började göra sig mera och mera påmind och till besvär när hjärnan blev omskakad dag efter dag i olika situationer.  Stress gör och gjorde det inte bättre heller.

Ja ni kära läsare!

Nu ska jag avsluta detta "smärtsamma" inlägg och i stället önska er en


Glad Valborg!!

Tråkigt väder, tråkig väntan

Vilken beautiful morgon att vakna upp till! Grått, vått och snö på marken.

MEN … Så är det också:

*Myggfritt

Finns mycket positivt med det lynniga vädret också

När jag tänker på saken så skiljer sig ju dagens väder  och midsommarväderet inte nämnvärt -Faktiskt!

Nu känner jag mig positiv och laddad för nya SMHI-varningar! Bring.It.On

Nu ska jag fortsätta med mitt och vänta på ett par OVK kontrollanter från bravida som ska besikta ventilationssystemet i lägenheten idag.

Att vara bara jag

Det egna valet. Vill du? Du ville ju!

Att säga ja. Att säga nej. Att stå upp för sig själv med det rätta svaret, med den fria viljan och det egna valet. Att säga ja. Först. Men när stunden passerat, säga, nej snälla. När ljuset efterhand glesnar och mörkret skymmer sikten för det där skimrande. Den där skimrande hoppfulla auran som var Ja.

När den fria viljan inte längre är Din. När det egna valet ej längre är Ditt. När annat lägger förutsättningarna, begränsar förmågorna, ställer kraven, bär ansvaret. Men pockande och lockande, kräver ett svar. Du vill ju. Och oroskorparna kraxar. Hör oss lilla vän, att viljan är ansvaret. Och viljan är Du,

Du vill ju ... Du ska...

Hur högt viskande du än skriker, jag kan inte. Inte utan mig själv i mörkret. Där på orättvisans bro över vattnet som skyndsamt, långsamt sinar ut.

Det egna valet.

Eller att ledas på den fria viljans väg, över orättvisans bro.

Final

”Vi stannar aldrig” - så lät slutspelslåten och så stod det på de banderoller som prydde guldstaden  Skellefteå inför årets slutspel i ishockey. Kanske borde de ha stannat. Tänkt. Funderat på vad som höll på att hända och sminkat bort sina skönhetsfläckar. Granskat sig själva från topp till tå. Ja stannat helt enkelt, för nu kan vi för andra året i rad konstatera att det här är en silverstad långt ifrån det gyllene skimret. Återigen med sig själva att skylla tycker jag, det gick nämligen redan i matchserien mot HV 71 att se en slarvig defensiv i baklås och när fjolårsdemonen från Växjö stod på andra sidan isen blev det än mer påtagligt. Där, precis som i fjol, synades Skellefteås spel i sömmarna men tack vare sin höga lägstanivå kunde laget ändå ta sig vidare till sin sjätte raka final.

(Sex raka finaler två silver, två guld,två silver -  och fyra år på raken av serieledning i grundserien för Skellefteå AIK. Det ligger en enorm bedrift och styrka att lyckas med det.)

I finalen kom dock straffet för Skellefteå som fick lida för att läxorna inte blev lästa.
Att i går söndag sitta och titta på ishockey på tv och se tårdränkta ögon hos (AIK - spelarna)  otröstliga medmänniskor, det gör ont. Oavsett om jag hyser sympatier för ett lag eller ej är det så tufft, så smärtsamt. Efter en lång säsong är det en smått surrealistisk känsla när jag konstaterar att det är över. Det som började med en hemmaseger mot HV 71 avslutades för andra året i rad med förlust i säsongens sista match.

Frölunda var bäst när det gällde som mest, vann rättvist och fick AIK att inte prestera på toppen av sin annars så höga nivå. Skellefteå AIK var inte att känna igen alls.

 Grattis Frölunda!

Det första

 För en tid sedan tänkte jag testa mina  svarta trekvartsbyxor. Dom var borta. Gone with the wind,
vi snackar spårlöst försvunna.
 Jag tänkte… Hur tappar man BORT ett par byxor?! Men någon måste ju lyckas med de med  =)

Jag kollade igenom alla galgar i garderoben, alla hyllor, jag kollade tvättkorgen, tvättmaskinen OCH torktumlaren (hade nyss tvättat) (och HUR dom ens skulle ha hamnat där vet jag icket men jag letade där ändå!). Jag kollade väskor och alla andra rimliga ställen där dom skulle kunna ha tänkas hamnat.

När dessa områden var avsökta utvidgade jag sökandet till mindre
 rimliga ställen som bakom soffan (?), i barnens garderober, i handväskan. Men nixpix dom var verkligen putsväck…. Jag tänkte… VART kommer jag återfinna dessa byxor?!

Jo, svaret har uppdagats… Dom hittades i  GARDEROBEN…..i traven med långbyxor .. Precis där de ska ligga DÄR låg mina svarta trekvartsbyxor och där hade jag ju sökt, men inte hittat byxorna första gången jag sökte....  Hur man nu kan tappa bort ett par byxor trots att de ligger där de ska ?

Vilket händer mig allt för ofta.... Jag kan leta nåt som faktiskt finns framför ögonen på mig, men jag blir blind. Jag ser inte. Och börjar leta i förtvivlan tills nån av barnen påpekar att saken jag letar finns faktiskt framför näsan på mig....

När jag var och handlade senast så tittade jag igenom grönsakskylarna tre gånger utan att hitta ingefäran. Men när jag bad om hjälp så låg den plötsligt där. Jättekonstigt.
Och sedan hittade jag inte bikarbonaten trots att jag letade i kryddhyllan två gånger. Men då kunde jag liksom inte med att fråga igen och sedan började jag leta efter något annat och kom av mig, så jag är fortfarande utan bikarbonat. Tyvärr! För det är ett riktigt bra undermedel,
Jag ska ha det för att få bort lukt från kuddar som har legat i förrådet, men man kan ha det till att bygga leksaksvulkaner med, eller ha i maten, eller i avloppet eller för att tvätta bilen om man har en bil att tvätta.
Nu insåg jag att bikarbonaten så klart står i bakhyllan. Saker som säljs i kryddburkar borde faktiskt stå bland kryddorna!

Det första man blir blind på är ögonen... stämmer verkligen in på mig!

Kokbok

Jaha… yngsta dottern satt djupt försjunken i KOKBÖCKER igår!


Japp här skall det bakas! Jag är utvisad! Jag får inte vara där… i köket alltså. Nej det är hemligheter på Pentagon-nivå! Å jag kan gå till vardagsrummet.

MEN

MEN…

Var ÄR kakformen ?! Å …hur vet jag att…hur får man 100 gram smör? Vad betyder låg värme? Är MSK matsked? Vad ÄR en matsked? Kan du komma och smöra min form?
Hur vispar man? Mjölk…. Oj nej MJÖL! Är det HÄR en tesked?! Men du kan du hjälpa mig?
 Men DU får inte vara HÄR!

Jag ler med hjärtat även om jag ser lätt sammanbiten ut! Jag är grymt imponerad av att hon följer  recept ur en kokbok, att hon kom på att hon vill och kan baka!

Är det här kryddmått? Är det här bakpulver? Men mamma, hur delar man en smet?

Yngsta dottern (och hennes systerdotter) i köket…

Jag och en kaffekopp i vardagsrummet, en synnerligen intressant fredagskväll!

Jag har så mycket att vara så tacksam över!

Står och faller

Det här fotot som jag tog en bild på häromdagen med min mobil beskriver livet för mig.
Vi står faller ligger går.
Tidsskiftningar.
Vi reser oss nöter lite grann på varann. Faller vilar återhämtar oss.
 En del går vidare. Andra har ingen chans att återhämta sig utan trampar på i gamla fotsulor,  de faller, vilar återhämtar sig, faller, vilar återhämtar sig
En evig rundgång....

Vad känner du när du se denna bild?

                                                           

12 - stegs

Dom här köks - svamparna som finns idag.. Var dom bättre förr ?

Jag bara undrar, för jag har konstaterat att dom  i det närmsta vekar vara någon form av engångs! Så var dom inte förr i tiden!

En annan sak jag konstaterat är att det v.e.r.k.a.r gå att vika ihop sådana där dra-på-lakan och få dom snygga men jag har inte lyckats!

Dra-på-lakan måste vara tidernas gåva till sådana som mig! Uppskattar oerhört när lakan ligger stilla i sängen och att inte varje bäddning innebär att hitta underlakanet som ett skrynkligt russin någonstans i mitten av sängen!

Nackdelen är ju det här med att ViKA ihop dom där påsaktiga tygsjoken.

 jag har konstaterat att det v.e.r.k.a.r gå att vika ihop sådana där dra-på-lakan och få dom snygga men jag har inte lyckats!

Därför studerar jag nu wikihows 12-stegs instruktioner för att lära mig konsten! Youtube har också fina instruktionsfilmer på fenomenet -Så bevisligen är det inte bara jag som tröttnat på att linneskåpet ser ut som ett skatbo när man lägger in bollen av tyg.

Fascinerande att man kan utöka sitt know-how varje dag om man känner för det!:

Skulle säga att det är 50/50 om detta kommer gå väl (fint, slätt lakanspaket) eller sluta med en klassisk vresig inknövling som vanligt!

 Oavsett dumma kökssvampar och knöliga dra-på-lakan så är det aningen grått och daskigt utomhus. Igår var det aprilväder. Ena stunden regn, nästa snö. Blåst, trist och kallt...

* * *

Nersliten talande trapp passar mig

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker - jag känner mig ändå så himmelskt trött. Trött ända in i själen.

Löjlig lång väntan.

Jag är inte helt jättekorkad, jag förstår att läkare inte kan hålla på med att svara i telefonen för då skulle dom nog inte göra annat än att administrera patienter via luren -MEN det här med uppringning är verkligen ett gissel som heter duga!

Om man ringer vården och får en återuppringningstid så har man i alla fall ett fingervisning om när man bör hålla sig nära telefonen! När jag i början av denna vecka sökte en läkare på min vårdcentral går jag via en sköterska som meddelar hen och så ringer hen upp när hen har möjlighet.

 Detta innebär allt från det att jag ringer till 18:30 tiden på kvällen.

 Jag kan känna att jag har låst mig lite vid dom här dagarna - kanske lite för mycket (denna vecka)
Det känns inte så roligt OM hen skulle ringa när jag står i kön på ica  eller dylikt.

I alla fall har jag väntat sedan i måndags -Så jag börjar känna mig lite inspärrad!

 Det är väldigt skönt med helg så jag liksom kan släppa kollen på telefonen men på måndag är jag tillbaks på banan igen. Då måste jag kolla telefonen några gånger/timme också för att försäkra mig om att ljudet är på och högt inställt. Sedan får jag väl snurrar runt, och vänta och hoppas på det bästa!

Går det verkligen inte att göra det lite lättare att få kontakt med vården?

… den här väntan börjar kännas löjligt lång!

Jag vet inte!

Jag lyckas inte leva som jag lär. Att vara svag, att svag är det nya starka. Allt sådant jag försökt leva efter.

Just nu. Är det svart och mörk inuti. En mörk känsla av tomhet. Men ingen tittar ju inuti ett mjölkpaket heller… Då syns bara en ljus och tilltalande förpackning, och en ljus, närande dryck som kan förtäras. Om det möglar på pappersväggarna, syns det  inte utan närmare granskning…. Kanske.

Känslan av mig själv, är tärande, långt mer, än närande. Jag söker vägen framåt. Meningen med alltet. Meningen med självet.

Och allt i hopkoket av förväntningarna på den totala tacksamheten. Över livet. Jag hittar de små tingens tacksamhet. Absolut. Allt där emellan. Vet hur bra jag ändå har det, och därmed inte bör sjunga klagosången.

Men i förväntningarna, tystnade orden också. I en känsla av skam för att inte lyckas vara, ja stark, är väl vad alla kallar det. För när svärtan målar de inre rummen, är de ljusa, glada färgerna svåra att måla orden och meningarna med.  Har varit rejält under isen både fysiskt och psykiskt under flertal år.  Och den galna tröttheten som belägrat mig.

Jag vet inte.

Söker  energi . Vägarna framåt bland knotiga, vindpinade björkar. Ljuset i den snö som fortfarande ligger kvar och kraften i en strålande sol. Försiktigt byggande av mig själv igen.

Tungt går det. Ledsamt att inse hur mycket kroppen och knoppen faktiskt tagit stryk av allt.
 Allt det slår en brutalt såhär.

Man samlar ihop, kapslar in kraft.

Tja, vem vet. Kanske ljuset någon gång strålar in i mitt bröst och hjärta igen?

Jag tvivlar dock! Det mörka har pågått alldeles för många år - ja faktiskt hela mitt liv.

Det tär enormt på en, att ha blivit utsatt, ansatt, utfryst,(milda uttryck) - Varit ett barn som dagligen fick utstå mobbing. Verbal som fysisk misshandel av det grövsta.

Dagligen!

 Hela grundskolan pågick detta helvete.
Sen fortsatte helvetet...

Trodde detta var min lott i livet.

 Att vara en slagpåse för andra.

Blev en slagen dam, en kvinna utsatt för en mans våld. Tjugotvå är av daglig fysisk som verbal misshandel.

Kroppen är utsliten/skadad - jag är utsliten och skadad tack vare alla dessa år av psykisk och fysisk terror.

 Tack bloggen.! För idag.

Och därefter. Är jag redo för det öronbedövande rövardottervrålet. Över stock och sten, fjäll och hav, bäckar och forsar.

Såklart!

En berättelse.

"En gammal judisk berättelse handlar om konsten att känna igen ljuset.

En rabbin, ett slags lärare och präst, frågade en dag sina lärjungar hur de visste när natten var över och en ny dag börjar gry.

- Kan det vara, frågade en av dem, när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är en hund eller ett får?
- Nej, svarar rabbinen.

- Kan det vara, frågade en annan, när jag på avstånd ser ett träd och kan säga om det är ett fikonträd eller ett olivträd?
- Nej, svarar rabbinen igen.

- Jamen vad är det då, frågade de lite uppgivet.
- Det är svarar han, när du ser en mans eller en kvinnas blick och du ser att han eller hon är din bror eller syster. För om ni inte kan göra det, oberoende av vilken tid det är på dygnet, så är det fortfarande natt."

...

Så sant! Precis så tänker jag.

På många ställen, och i mångas tankar är det fortfarande natt...

Frihet

 Retret betyder att dra sig tillbaka.

Det är precis det som jag skulle behöva och vill ha, en alldeles egen stund för att samla kraft och återfånga mig själv...

Fast bara en stund låter lite... jag tror att jag vill ha en vecka eller faktiskt längre än så. Och bara tänka på mig själv och mitt ego. Inte behöva vara snäll och rar och förstående för andra.  Bara vara det för mig själv.

Tänk vad svårt det är att ändra sig när omgivningen inte förstår det heller. Inte förstår att de behövs just en förändring för mig för att jag ska kunna fungera och leva som en människa. Vanans makt är stor även för en del av de runt mig.
De tappar ju en massa fördelar om jag förändras. Och så vill de inte ha.
 I alla fall inte min vuxna dotter. Som blir arg, sur och lever rövaren om jag säger nej!
 Hon vill inte förstå!

Tänk vad obekvämt att behöva tänka alldeles själva!

 Och visst, det är trevligt att vara behövd... att få äran exempelvis att ta hand om sitt barnbarn på heltid men nu börjar jag  känna mig bakbunden av alla andras behov. Känner mig utnyttjad! Dessutom finns vare sig kraften eller fysiken längre att vara mitt barnbarn tillhands 24 tim/dygnet.

Sen då var det den tappade friheten Jag som behöver mycket frihet för att känna mig bra. Mental och fysisk frihet... armbågsrum. Rum att tänka och tycka det jag vill, rum att sträcka ut mig utan att stöta i allt och alla. Rymd... hatar att ha det trångt och instängt.

Fem personer i en trea på 74 kvadrat är inte idylliskt i längden.

Jag känner mig trängd och instängd och bakbunden. Inte en enda plats finns där jag får vara fri och ensam och i tystnad.

Korkad

Mental hjärntrötthet, uttröttbarhet eller hjärndimma - kärt barn har många namn är många gånger  mycket svårare att hantera än den fysiska tröttheten. Jag känner mig korkad hela tiden helt enkelt.

Ofta när jag ska prata så kastar jag om ord så att det är svårt för omgivningen att förstå vad jag menar ex. nu ska jag bullkötta stekarna. Är kanske inte solklart att jag menar att jag ska steka köttbullarna. Det här händer flera gånger om dagen och min familj har utvecklat en fin förmåga att tolka mina knasiga meningar men ibland blir det för komplicerat även för dem.

Ännu vanligare är att jag tappar ord. Jag hittar inte ordet jag försöker säga. Det är så himla frustrerande att veta vad jag ska säga men det går inte att hitta ordet i mitt ordförråd. Ibland lyckas jag förklara runt ordet så att de jag pratar med förstår ändå men ibland blir jag bara så frustrerad att jag släpper det jag ville säga.

Jag glömmer saker hela tiden, jag glömmer vad jag pratar om medan jag pratar. Jag glömmer vad jag håller på med. Jag glömmer vad jag ska hämta. Jag glömmer väldigt mycket helt enkelt.

Igår gick jag in på toaletten för att hämta en borste att borsta håret med och väl inne på toan undrade jag vad i himmelens namn jag gjorde där.? Jag hade glömt bort.
Eftersom jag är glömsk och förvirrad hamnar många saker på fel plats, av någon underlig andeledning verkar väldigt många saker hamna i kylskåpet. Man ska inte blir förvånad om man hittar konservöppnare eller toapapper i vårt kylskåp.

En gång när jag skulle gå en promenad till affären så glömde jag vart jag var på väg .
Det var en ganska skrämmande upplevelse. Hur kan man tappa bort sig själv på vägen?

Jag har svårt att koncentrera mig. Kan sitta och läsa en artikel i morgontidningen men efteråt vet jag inte vad jag läst. Detsamma gäller när jag tittar på TV ibland. Kan ju vara praktiskt om man vill läsa om en bok eller se en film igen. Jag kommer ju inte ihåg hur den slutade ;)

Om någon pratar eller har på radion lite svagt i bakgrunden samtidigt som jag försöker läsa så går det åt pipsvängen. Är precis som om det blir error i hjärnan. Den kan inte välja om den ska lyssna på ljudet eller koncentrera sig på läsningen och då stänger den ned helt istället.

Jag känner mig korkad när jag inte kan ta in information, när jag inte kan lära nytt, när jag glömmer och när jag inte kan prata normalt och det är mycket svårare att vila hjärnan än kroppen. Det finns alltid ljud och intryck omkring  och även om man lyckas stänga ute dessa så ska du försöka få hjärnan att varva ner. Det är inte lätt. Sedan måste man så klart skratta åt alla dråpliga situationer som uppstår.
Många skratt blir det :